Har just sätt den fantastiska filmen You've Got Mail för hundrade gången och grät mig igenom halva filmen. Varför gråter jag bara till töntiga romantiska komedier och inte till äkta tragedier, som när mamman dör i cancer i I Taket Lyser Stjärnorna (det berörde mig inte ett dugg). Men när en ung (och förvånansvärt snygg) Tom Hanks bekänner sin äkta och dolda kärlek för Meg Ryan så bölar jag som ett litet barn. Det är tragiskt hur min smak för film, drama och romantik bara blir sämre och sämre. Finns det någon hjälp att få? Eller är detta bara början på den långa resa som kommer att göra mig till en bitter, känslokall och levnadstrött människa när jag börjar närma mig åldern då jag inte längre har min skönhet och ungdomlighet att falla tillbaka på?
En annan sak som fångade min uppmärksamhet under de 119 minuter av total lycka (nej, jag överdriver aldrig) som jag nyss upplevde var Meg Ryans sick-sack-bena. När hade man det egentligen? Känndes som om det var en väldigt kort period under det sena 90-talet. Det är lite synd att jag har för ful frisyr för att kunna återskapa detta fantastiska hårmode. Ska dock försöka imorgon, hoppas att det inte ser alltför
konstigt ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar